Internets historia, min version.

Jag brukar alltid inleda mina föreläsningar med en historisk överblick kring ämnet jag behandlar. Detta perspektiv är nyttigt oavsett vad du vill åskådliggöra. Att kunna se en början ger oss en bättre förståelse kring varför vi hamnat där vi är, och ger oss kanske även en hum om var vi är på väg. Människan har inte förändrats som varelser nämnvärt de senaste tio tusen åren. Vissa sätter säkert kaffet i vrångstrupen när jag skriver eller nämner något sådant med tanke på vår utveckling, men det är våra samhällen som förändrats; våra kognitiva funktioner fungerar ungefär som de alltid gjort, sedan vi blev de vi är som varelser idag. Vi har samma behov, vi ser förmodligen på vår omvärld med samma skräck och beundran lika mycket idag som en äldre version av oss själva en gång gjorde. Jag tycker alltså om det historiska perspektivet när jag tar mig an även analys, och lite roligt blir det när jag själv kan tänka tillbaka och tänka att "jag var med" när internet verkligen tog sin fart och förändrade vårt samhälle i det tidiga 90-talet.

Den pekorala läsaren hejdar mig säkert redan där, och viftar med sitt finger om att man redan tidigare hade dataförbindelser mellan vissa högskolor och universitet via uppkoppling med modem, och att militären långt dessförinnan hade utvecklat ARPANET, något som jag inte ska gå in på här. Det riktiga förändringen för oss i Sverige kom först 1988 när högskolenätet SUNET fick en direktförbindelse till USA, eller kanske först när det efterföljande Swipnet startade sin kommersiella verksamhet 1991 och gav privatpersoner tillgång till internet som det faktiska genombrottet kom. Jag var då 13 år. Jag minns att vi strax dessförinnan hade suttit på pc-datorer och spelat enklare datorspel på skärmar med monokroma färger, eller spolat fram våra bandspelare på våra C64 för att ivrigt läsa in de spel som fanns där på enkla kasettband. Det var en iver över de där åren, och iver och kreativitet är nära förbundna med varandra. Det är när något är roligt och spännande som utveckling sker. Jag har alltid sett kreativitet som en slags lek, ett ordnande av det kaotiska, ett strukturerande och studerande som senare föder ordning. Det var nog också här många unga började lära sig koda; flera satt på BBS:er och IRC, och det var också genom chattfunktioner som jag själv såg den första hemsidan. Det var på Helsingborgs bibliotek, årtalet minns jag inte exakt, men det var före 1995. Det var rent visuellt ingen mäktig upplevelse; det var enkel HTML-formattering på en gul bakgrund, men jag minns att vi redan då skrev enkel HTML-kod som genererades direkt på sidan. Rubrikformatteringarna fanns där, <hr>, <b> och större text användes flitigt för att synas och höras. och kön var lång till de där få biblioteksdatorerna. Ett nytt språk var fött, och likt övrig utveckling i vår gemensamma historia gick det därefter väldigt fort.

Mitt nästa minne är datorsalen i gymnasiet. Vi skolkade från spanskalektionen för att gå dit och koppla upp oss. Leklusten och utforskandet var mycket större än att lyssna på de där läspande tråkiga fraserna och grammatiken som var långt ifrån lika spännande som det vi nu kunde ägna oss åt. Mina betyg tog kanske lite stryk vid den här tiden, men kul hade vi. Jag minns att en kille från klassen satt och kodade sin första hemsida, vi andra kopplade upp oss mot servrar för att spela nätverksspel. Vi köpte på oss mat och godis för att kunna sitta där länge, på datorer som säkert var ämnade att brukas för betydligt mer institutionella uppgifter. Datorundervisningarna på den tiden var hemsk. Det gick från att ha varit maskinskrivning för flickor ämnade att bli sekreterare till att lära oss datorer genom att ha rätt fingersättning. Ett gott initiativ förvisso, men ett klent bruk av den kraft som fanns där under de nya maskinerna. Alla övergångsperioder har sin tid antar jag.

Fortsättning följer.